Roses & Beans

 

Roses & Beans was created by Bastardproduktion but now exists as part of Shake it Collaborations repertoire.

For more information follow this link to their homepage.

Contact: roses@shakeitlab.com

 

roses post

Roses & Beans – a performance about private, political and pop aspects of love.

With rosy cheeks, flirty bodies and occasional love songs sung to the rhythm of a strict march we bang our heads into the kitchen sink meanwhile we investigate the couple-relationship as an institution and the heterosexual relationship as the template of success. Can we possibly ever reproduce the partnership and at the same time make a revolution?

Roses & Beans takes its starting point in the striking power of pop culture and sings with the ever-present choruses about love, relationships and sexuality. Our choreographic material is extracted from out of the couple-relationship role as a fundament of our time. We want to communicate a gender-curious heterosexuality and open up to further criticism and discussion concerning sex, body and gaze.

 

Roses & Beans  by and with Tove Sahlin and Dag Andersson premiered june 2010. It toured extensively in Sweden and internationally 2011-2012, in schools as well as in festivals and theaters.  The production has been part of Shake it Collaborations repertoire since Januari 2013.

 

 

 

Said about Roses & Beans:

….”På ett mer fysiskt, konkret sätt kan vi också ”välja” våra kroppar och hur vi vill att de ska framställas. Detta uppmärksammades i en annan dansföreställning som jag såg på Abundance;  ”Roses and Beans”. Den handlar om den heterosexuella parrelationen som norm, om unik kärlek som kanske inte är så unik och om hur man kan göra revolution mot den norm som man trots teoretiskt motstånd ändå lyckas återskapa.

I föreställningen har den manliga och kvinnliga dansaren medvetet jobbat med att framställa sina kroppar på ett ”genusneutralt” sätt, dvs de understryker inte de givna könsrollerna utan har i stället valt att ha likadana kläder och frisyr. Även kroppsspråk och rörelser har bearbetats utifrån genus-vetenskapliga och feministiska teorier och man gör i den sceniska framställningen inte någon skillnad på den manliga respektive kvinnliga kroppen, de utför samma slags rörelser och får lika stort utrymme. I en analys av ”Roses and Beans” blir det också intressant att gå tillbaka till de koreografiska verktyg som beskrivits tidigare i texten. Om man som i denna föreställning vill förmedla eller uppmärksamma frågor som handlar om könsroller och heteronormativitet , på vilket sätt man man arbeta med t ex. nivåer, linjer och publik för att uppnå detta? I ”Roses and Beans” har man valt att låta publiken sitta i en fyrkant runt scenen, dvs det finns inget framför eller bakom. Scenrummet är tredimensionellt och dansarna har publiken runt omkring sig, detta skapar en större utsatthet för dansarna och en känsla av trygghet och samhörighet hos publiken, vi ramar in och håller upp scenrummet. I flera av scenerna rör sig dansarna utanför publikens ”rektangel” eller går in och ut i scenrummet genom de fyra hörnen. Detta kan man ur ett symboliskt perspektiv tolka som att de ritar upp, förstärker och ramar in ”normen” (fyrkanten) som de sedan väljer att gå in och ut från.

Man drar även in en tårta på en vagn som man låter gå runt och publiken får själva ta för sig av tårtan. Detta blir ett humoristiskt och avslappnande moment för publiken som tvingas kommunicera med varandra. Man kan föreställa sig att en publik som är avslappnad, trygg och som dessutom blivit bjuden på något att äta är mer mottaglig för ”politiska” budskap och gränsöverskridande uttryck. När dansarna befinner sig mitt i scenrummet sitter de eller ligger ofta ner och detta rubbar maktbalansen mellan dansare och publik. En liggande dansare som omges av sittande publik signalerar sårbarhet och närhet, en liggande person är  inte heller lika lätt att köns-identifiera. När den manliga och kvinnliga dansaren dansar tillsammans i mitten använder de ett kroppsspråk som inte är kopplat till deras biologiska förutsättningar , istället för att reproducera ett givet rörelsemönster där mannen använder sin ”medfödda” styrka för att lyfta och stödja den ”lättare” kvinnan är det främst den kvinnliga dansaren som bär upp och förflyttar den manlige dansaren”.

/Clara Lee Lundberg