Bastardproduktion är en plattform för teater, dans och film och har funnits sedan 2004. Den har etablerat sig som en av Sveriges mest innovativa grupper inom scenkonstproduktion och arbetar i nära dialog med sin publik i hela den konstnärliga processen.

Bastardproduktion genomsyras av en ambition att ständigt söka nya arbetsmetoder och har en passion för att utforska sociala fenomen i vår tid. Gruppens tre medlemmar arbetar tillsammans, i enskilda projekt och med andra inbjudna konstnärer. De är bastardiska nomader som utforskar möten mellan strukturer, människor, konstformer, institutioner och organisationer. Genom att vara en rörlig aktör som sätter stort värde på dialog vill Bastardproduktion ompröva gränser och skapa nya plattformer för scenkonst och film i olika former.

English:

Bastardproduktion is a constellation of makers and doers within the theatre, dance and film fields, founded in 2004. Since then Bastardproduktion has established itself to be one of the most innovative performing arts production platforms in Sweden.

What permeates Bastardproduktion work is a continual search for new forms of working methods, a passion to explore social phenomenon of our time and working in close contact with the audience throughout the whole artistic process.

The three members of the group either work together or in individual projects or together with other invited artists. They are nomads exploring the meeting point between structures, people, art forms, institutions and organisations. By being a nomadic agent with great focus on dialogue, Bastardproduktion wants to re-create and co-create new platforms for performing arts in different forms.

’

Samarbete mellan Bastardproduktion och Unga Klara som spelades hösten 2016

En föreställning om drömmars kraft med och för mellanstadieelever och uppåt.

I Allt du önskar skapar och spelar vi tillsammans med 11-åringar en föreställning om vår tids dröm. Vi utgår från Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar om hur kravet på ekonomisk tillväxt smyger sig in i våra drömmar om hur vi vill vara människor.

En visuell scenkonstföreställning för alla från 11 år och uppåt. Drömmarnas enorma kraft och hjärtats bultande önskningar släpps lösa samtidigt som vi undersöker den individuella och kollektiva drömmen – vår tids dröm och dess styrning.

”Här vindlar och svindlar av idéer, projektioner, visuella experiment och glad fladdermusdans över scengolvet. En fladdermusdans där kroppen, i ivriga turer, gör sig beredd att ta fart för att flyga iväg. En glad och energisk symbolik för med vilken kraft drömmar kan driva oss.” 

”Bastardproduktions, och regissören Anne Jonssons koncept, bygger på medverkan av mellanstadieklasser som introduceras hos Unga Klara och sedan, uppdelade i mindre grupper, medverkar i föreställningen vid ett tillfälle. Premiärens gäng föreföll knappt ha gjort annat än framträtt på en scen när de med stor självklarhet gick in som medspelare. Imponerande.”

Pia Huss, DN 2016-10-24

”Det är ett lekfullt collage av text och dans med en tydlig dramaturgi, där barnen dirigerar skeendet. Man filmar situationer och aktörer under föreställningen, livefilm slås upp på väggarna, ofta närbilder eller miljöer – en leksaksbil och florsocker blir virvlande snöstorm över pappas bil. Drömmarna kan vara hemliga, personliga eller starkt påverkade av grupptryck eller reklam. De kan vara verklighetsflykt, dagdrömmar eller överlevnadsstrategier. Barnen önskar sig materiella saker eller drömjobb, men ännu mer handlar drömmarna om trygghet, vänskap, tillhörighet.”

Karin Helander, SvD 2016-11-06

Dokumentation av föreställningen med fokus på barnens medverkan i föreställningen:

Det konstnärliga arbetet påbörjades 2015 då BP drivit workshops kring drömmars kraft och vad som påverkar drömmar, med elever från mellanstadiet i Stockholms kommun, återkommande samarbetspartner har vi haft i Kista bibliotek.  Med stöd av: Konstnärsnämnden, Stockholms Kulturförvaltning, Innovativ kultur och Gålöstiftelsen.

Fotografier: Jonas Jörneberg

Affisch ”Allt Du önskar”: Parasto Backman 

Bodywood; En gyllene container fylld med växter, en existentiell fritidsgård dit en kan komma och dansa, pröva nyskapade riter, få sina krukväxter omplanterade (växtspa), fika och samtala. Bodywood är inspirerat av en feministisk filosofisk strömning som heter omsorgsetik (ethics of care, Virginia Held) och av forskning som visar på växters och träds intelligens. Verket är öppet för de som har vägarna förbi. Det ett dansverk som prövar att vara en rörelse. Den fiktiva rörelsen kretsar kring växter, empati och föränderlighet och byggs av mänskliga och växtliga nätverk, trådar och sammankopplingar.

Bodywood är initierat av Sandra Medina, Anna Efraimsson och Hanna Cecilia Lindkvist och görs i samarbete med Eliisa Erävalo, Andrea Svensson, Ellen Söderhult och Angela Wand. Medverkar gör också fantastiska glädjekören.

Det interaktiva verket är producerat av Scenkonst Sörmland och Anette Taranto Fuller 2017.

Utdrag ur schema:
Måndag – fredag klockan 12.00 kan du uppleva Bodywoods lunchrit.

Klockan 12.30-15.30 under veckodagarna är containern öppen för växtspa och fika. Bara droppa in! Ta gärna med krukväxter och nya krukor så planterar vi om.

Klockan 13.30-15.30 kan du boka in dig för att prova någon av ceremonierna; Tyst promenad, Ut ur kroppen ner i marken, Växting, Jorda eller Helix. Prata med dansarna direkt på plats eller maila dansproducenten Annette; annette.taranto.fuller@dll.se

Bodywoodrörelsens besök avslutas med en stor Bodywoodmässa – en dans och musikshow med ”Skrikis och Svettis” (Bodywoods variant av Friskis och Svettis), hårdrockskoreografi och smäktande körsång. Glädjekören medverkar (läs mer om Glädjekören på Scenkonst Sörmland hemsida). Mässan hålls lördagen den 223 september klockan 18.00-19.00

having a blonde moment (in english = scroll down)

– en grym konsertmonolog om genus, ras och sex

”Tror du jag skulle få ligga mer om jag blonderade mig?”

having a blonde moment

Det blonda håret. En yttre symbol för många motstridiga innebörder.

Oskuld, Våp, Korkad, Lättfotad, Renrasig, Objekt, Skönhet, Oskyldig, Åtråvärd, Ouppnåelig, Överhet. Listan kan göras lång.

De blonda lockarna flätas in i frågor om genus, ras och sexualitet.

Mitt i Tintin, Lilla hjärtat och Pepparkaksgubbe-debatten är det blonda håret en vridning i 180 grader för att undersöka den osynliggjorda normen. Det vita. Det ljusa. Det blonda.

”’Blondes have more fun.’

But sweetie…’If I want to be a senator, I need to marry a Jackie, not a Marilyn.’

Poo-pooo-beee-dooo.”

(having a blond moment)

Men det blonda är inte odelat positivt. Det hyllas och smutskastas i samma andetag. Och tillskrivs nästan alltid det feminina. Motstridigheten synliggör förhållningssättet till det feminina i stort. Den inneboende motsättning som skapas i den grupp som inte har rätten att definiera sig själv.

”Ibland känner jag också att jag skulle vilja ha dom där jävla slingorna och typ dra på mig ett par pärlörhängen. För är det nånting som blont hår verkligen ger dig är det makt. Och då menar jag inte typ kontroll över ens sexualitet bara. Utan sån där annan makt. Sån makt som ger dig känslan: jag lever här och jag har faktiskt makten att förändra mitt liv. Mitt liv men även andras.” (having a blond moment)

Till coola electrobeat invaggas Du att konfrontera det blonda hårets olika dimensioner. Och Din syn på väteperoxidens verkningar kommer förändras i grunden.

Mer text än konsert! Mer musik än monolog!

Let’s have a blonde moment with a cruel beat!

Text: Nasim Aghili

Med och iscensatt av: Johanna Skobe

Musik: Lisa Pedersen

Film: Nicklas Wedin

Premiär på Folkoperan den 27 november! kl 17.30 i lilla salongen.

Föreställning den 28 nov och klubbspelning den 6 dec.

Biljetter kontakt(at)bastardproduktion.se eller johanna(at)bastardproduktion.se

———————————————————————————-

Föreställningar är även planerade på Stadsteatern Skärholmen under våren.

———————————————————————————-

Musikprov

Musik/Sång Lisa Pedersen, Text Nasim Aghili

———————————————————————————–

Vi söker klubbar, fester, festivaler för att testa viss del av materialet. Hör av er om ni söker en kortare akt. Johanna(at)bastardproduktion.se

———————————————————————————–

having a blonde moment

The blonde hair. An outer symbol for many contradictory contents.

Virgin, Goose, Stupid, Easy to get into bed, Renrasig, Object, Beauty, Innocence, Desirable, Unreachable, Power. The list does not stop there.

The blonde curls are braided into issues of gender, race and sexuality.

In times of growing racism it is time to turn the focus 180 degrees. Towards the White. The Bright. The Blonde.

”’Blondes have more fun.’

But sweetie…’If I want to be a senator, I need to marry a Jackie, not a Marilyn.’

Poo-pooo-beee-dooo.”

(having a blond moment)

The performance having a blonde moment is initiated, performed and produced by the actress and bastard Johanna Skobe, who invited the coveted feministic play-wright Nasim Aghili and the extremely talented component Lisa Pedersen.

To the sound of cool electro beats you will be confronted with different aspects of blondes.

More text than a consert! More music than a monologue!

Let’s have a blonde moment with a cruel beat!

With and by: Johanna Skobe

Text: Nasim Aghili

Music: Lisa Pedersen

Premiere at Folkoperan, Stockholm the 27^th of November!  A straight on soundtrack clubversion the 6^th of December.

Tickets/buying the performance: johanna(at)bastardproduktion.se

Info and a taste of it: http://www.bastardproduktion.se/blonde/

The show is very mobile and possible to show to an audience from 20-200 persons.

Page in English

En föreställning av och med Dag Andersson, Lars Bethke och Sandra Medina

”Scenkonst som så grundligt tar sina betraktare till nya fält är, faktiskt, inte så vanlig.”

Expressen Kultur

Foto: Andreas Johansson

Skippin’ Through The Graveyard – en country western musical.

Med svart humor, spirituell stämsång och extatisk linedance bjuder fyra osannolika missionärer på en himmelsk färd i sökandet efter meningen med tro. Med en frikyrklig besatthet ifrågasätter de sin dödlighet genom att utmana varandra och gravitationen i hopp om att komma undan helvetets heta eldar.

Vi är tre upphovsmakare bakom denna bluegrass/gospel-musical som tillsammans med vårt konstnärliga team har skapat ett väntrum med kristna förtecken.

Det började 2010 med att vi upptäckte vår gemensamma fascination för musikgenren och att vi samtidigt var förbryllade över texternas budskap som mest uttrycker meningslöshet, skuld, rädsla, trötthet och löften om att det blir bättre sen – om en bara står ut ett tag till. Det finns en komisk absurditet i det allvaret. Det fick oss att börja reflektera över vårt egna normaliserade kristna arv, hur formade vi är av dess begrepp, bilder och riter som omger oss i vår vardag.

Vi lever idag i ett mångkulturellt samhälle där viljan att höra hemma kanske är starkare än någonsin. Våra valmöjligheter har blivit fler men risken för polarisering större. Hur väljer vi att tillhöra en grupp utan att exkludera andra människor, tankar och idéer? Det är lätt att bli hemmablind, men hur extrem är normen egentligen?

Foto: Andreas Johansson

Recensioner

“Med suverän tajming och total kontroll av instrumenten – kropparna, rösterna, musiken – kastar de mellan olika stämningslägen.”

“Publiken häpnar och skrattar åt ensemblens krumbukter runt denna vår största fråga. Kanske för att ingen kan blunda för den. Och vare sig vi är troende eller inte tyngs och bärs vi av vårt religiösa arv.”

Nummer.se

”Vi slipper se lammets blod flyta, men nog är detta ett själafiske i grumligt vatten.”

” Balansgången vacklar och föreställningen går över styr i en vattenorgie av Guds nåde.”

Svenska Dagbladet

”Det är sorgligt, skrattretande, tankeväckande och rörande om vartannat.”

”Publiken, eller ska vi tro: församlingen? tas tidigt med i processen, som växlar mellan andäktig, långtråkig väntan (på den som ska komma?) och en frenetiskt uppeggande aktivitet.”

Vestmanlands Läns Tidning

”Idel otippat: temat, formen, utvecklingen.”

”Här finns en musikskatt, här finns fyra artister som älskar den och känner den väl, men som också frågar sig: vad handlar detta om?”

Expressen

foto: Håkan Larsson

Biografi

Skippin’ Through the Graveyard har med framgång spelats på ett flertal scener och i olika kontexter. Den hade premiär på Västmanlands teater och har efter det framförts i sin helhet på Dansens Hus i Stockholm, Folkets Hus i Rinkeby, Kulturens Hus i Norberg och på Kulturmaskinen i Riddarhyttan. Även rena musikframträdanden har gjorts på restaurang och café. I sommar uppfördes  föreställningen utomhus i Västerås, på Parkteatern i Stockholm och på Malmö Sommarscen.

Foto: Håkan Larsson

AV OCH MED Dag Andersson, Lars Bethke, Anders Larsson, Sandra Medina

SCENOGRAFI/KOSTYM Linda Irenedotter Ingemansson

MASK Maria Morgell

LJUS Christer Billström

LJUD Nicklas Sandström

DRAMATURG Mari Hedenius

LÄNGD 75 min

Med stöd från Kulturrådet, Stockholmsstad Kulturförvaltning.

En samproduktion mellan Bastardproduktion och Västmanlands teater och STDH

Video

Parkteatern sommeren 2013.

Bastardproduktion gästar Made-festivalen med installationen Umeå Made of Dreams – ett instant liveanimation där Umeåbornas drömscenarier blir film.

Ett film och teaterexperiment pågår under festivalen i norrlandsoperans foajé. Bastardproduktion samlar in drömmar och berättelser av festivalbesökare och Umeå-bor och skapar filmer av dessa inför publik. Ett öppet laboratorium som undersöker om den filmiska processen kan ges ett sceniskt värde. Dockor, kameror, projektionsdukar, foton och målningar samt koreografier och livesamplade ljudeffekter samspelar för att skapa detta verk som både är performance och självständig film.

Deltagare: Johanna Skobe, Nicklas Wedin, Lisa Björkström

Om Made-festivalen:

Pressklipp

•Borde vinna priset för årets bästa vuxenteater. Leif Zern, DN

•Avantgardistisk på ett sätt som man sällan ser på andra scener. Lars Ring, SvD

•Märklig, mäktig och ofta rolig scenisk form för alla sinnen. Maria Edström, Kulturnytt P1

Skulle du vilja se den här föreställningen var ett samarbete mellan Teater Tribunalen och Bastardproduktion som spelades hösten 2010.
Föreställningen bestod av 198 frågor, en skamföreläsning och rummet av lera som trampades upp varje kväll.

Fotograf: Mats Bäcker

Fotograf: Mats Bäcker

Regi: Frida Röhl

Med: Sandra Medina
Tove Sahlin
Johanna Skobe
Niklas Wedin
Vendela Carlberg Larsson
Monica Byekwaso
Daniella Ekman
Kristina Ekmark
Yvonne Hellström
Liisa Hurskainen
Maj Hård

Dramaturg: Magnus Lindman

Ljus: Carina Persson

Scenografi: Micha Karlewski

Skulptör: Lars Brunström

Kostym: Aurelia Le Huche

Regiassistent: Aurelia Le Huche

Scenmästare: Annmarie Fritiofsson

Allt-i-allo: Gurra Ljungstedt

Affisch: Mattias Broberg MANI

Affischfoto : Markus Gårder

Föreställningsfoto: Mats Bäcker

Producenter: Maria Edwall
Marek Rolenec

Fotograf: Mats Bäcker

Fotograf: Mats Bäcker

Fotograf: Mats Bäcker

Fotograf: Mats Bäcker

WISP (Women In Swedish Performing arts) är en politiskt obunden, ideell organisation som startade våren 2008 och som eftersträvar jämställdhet inom scenkonsten, på scenen och bakom. WISP är en plattform, ett nätverk, en tankesmedja som gör kampanjer, kupper, föreläsningar, blind dates, fester, studiecirklar, workshops, open space m.m. Wisp är en fri och kaxig, humoristisk och respektlös debattör och infiltratör inom svensk dans och teater som kan väcka opinion och få beslut att fattas.

Initierat av Bastardproduktion och Tove Sahlin med Anna Efraimsson, Johanna Skobe och Sandra Medina.

Women in sumo podies var en installation där man kunde välja att brottas med oss, kollegor eller sin chef.
Vi gästade Dansbienallen 2008 och Tanz in august 2008.

Anna Efraimsson är en av fyra kvinnor som just startat nätverket Wisp. Förutom samtal, kurser, fester och kupper ägnar de sig ibland åt sumobrottningsperformance.

Wispar om i scenkonsten

INTERVJU. ”Women In Sumo Podies”, ”What Is Stha Problem?” eller ”Wi Shall Overcome Patriarkatet”? Wisp är ett nytt kvinnligt nätverk som vill vispa om rejält i scenkonstvärlden. ”Fluffa till det”, som Anna Efraimsson säger när Nummer ringer för att få höra om deras planer på att förändra världen.

På invigningsfesten på Dansbiennalen i Umeå nyligen kunde festivalande kulturtanter prova på att vara sumobrottare en stund i en jättestor kroppsdräkt. Det var Wisp, ett nytt nätverk för kvinnor inom scenkonsten, som presenterade sig med händelsen ”Brottas”.
   – Det var helt enkelt ett oväntat sätt att visa sig i just det sammanhanget, säger Anna Efraimsson. Och på ett filosofiskt plan är det ju fint att kunna byta kropp!

Wispnätverket är precis nystartat av Efraimsson, Tove Sahlin, Johanna Skobe och Sandra Medina, som alla på olika sätt arbetar med scenkonst. De beskriver Wisp både som en kaxig fri agent och som Sveriges största och första plattform för kvinnor som arbetar professionellt inom scenkonsten.
   Nästa steg på vägen mot förändring är ännu en fest. Under minifestivalen om kvinnliga dramatiker nu i helgen – Riksteaterns och Östgötateaterns projekt Spets bjuder på pjäser och seminarier på Södra Teatern i Stockholm – ska Wisp ordna avslutningsfesten på måndag.

Ni wispare verkar gilla fester?
   – Minglet är ett fantastiskt sätt att mötas på! Man brukar säga att artister får sina jobb i festivalbarerna och inte alls genom att skicka massa dvd:er till folk. På fest är det avslappnat och roligt, en självklar mötesplats. Men vi ska ha en workshop också, på lördagen, där ett lite yngre garde från dans- och teaterområdet ska prata om vad vi ska vara.

Är det de som ska berätta det?
   – Ja, eftersom Wisp är ett nätverk är det de som är med som bestämmer vad Wisp är. En del i det här är ju också att vi vill att alla genrer ska mötas. Det är det jag tror är lite extra smashing: att alla yrkeskateorier inom scenkonst är välkomna i Wisp, tekniker, skådisar, dansare, regissörer, skribenter … Det sägs ju ofta att det är viktigt att kvinnor börjar ryggdunka varandra i yrkeslivet, och genom Wisp kommer man alltid kunna tipsa om till exempel en bra scenograf.

”Women In Soft Pyjamas”, ”Women In Sumo Podies”, ”What Is Stha Problem?”, ”Wi Shall Overcome Patriarkatet”, ”Will Ingen Snäll Patriakal (chef säga upp sig snart)?”. Definitionsförslagen är många, vad står Wisp för egentligen?
   – Det började med att vi blev inspirerade av Wift, Women In Film and Television, och bestämde oss för Women In Stage Productions. Men när vi förstod att man inte kan säga så på engelska började vi leka med massa andra roliga betydelser. Fast i mer formella sammanhang står det för Women In Swedish Performing arts.

Ni skriver på er webb att ni behöver action och att ni tror på kupper. Berätta om en Wispkupp!
   – Som ett exempel fick jag ett samtal av en tjej om att det står väldigt illa till på hennes arbetsplats, men om hon skulle försöka göra något åt det skulle hon nog förlora jobbet. Där skulle vi kanske kunna belysa hennes problem med en rolig kupp. Jag kan inte avslöja VAD här, då går nog poängen förlorad. Men Wisp skulle då kunna fungera som ett namn att ”gömma sig bakom”.

Har ni stött på motstånd?
   – Många verkar tycka att det är något laddat med att starta just ett kvinnonätverk. Jag blev förvånad – fastän jag vet hur det ser ut på jämställdhetsfronten, det är ju därför vi behövs – men alla yrken har väl sina kvinnliga nätverk? Jag trodde att det var helt etablerat. Någon hade sagt till Johanna Skobe att ”det blir så tråkigt om man bara måste se genusteater hela tiden”. Men det vi ser nu på scenerna är ju också genusteater! Fast bara ur ett annat perspektiv.

Är det att man ifrågasätter vad som är kvalitet när man börjar prata om jämställdhet inom konst?
   – Ja, kanske. Men det är något otroligt icke-aggressivt vi är ute efter med Wisp. Det handlar om att du som till exempel regissör ska veta vilka val du gör, vilka bilder du producerar på scenen, varför du väljer vissa pjäser. Det är klart att det är lite farligt att trampa på folks kvalitetstår. Men vi tänker bara ”låt oss göra något kul av det här!” – vår strategi är att jobba med förändring både i väldigt konstnärliga projekt och genom praktiska utbildningar och kurser. Och förena det med de vildare kupperna!

Maina Arvas, Nummer 2008-05-22

Roses & Beans was created by Bastardproduktion but now exists as part of Shake it Collaborations repertoire.

For more information follow this link to their homepage.

Contact: roses@shakeitlab.com

Roses & Beans – a performance about private, political and pop aspects of love.

With rosy cheeks, flirty bodies and occasional love songs sung to the rhythm of a strict march we bang our heads into the kitchen sink meanwhile we investigate the couple-relationship as an institution and the heterosexual relationship as the template of success. Can we possibly ever reproduce the partnership and at the same time make a revolution?

Roses & Beans takes its starting point in the striking power of pop culture and sings with the ever-present choruses about love, relationships and sexuality. Our choreographic material is extracted from out of the couple-relationship role as a fundament of our time. We want to communicate a gender-curious heterosexuality and open up to further criticism and discussion concerning sex, body and gaze.

Roses & Beans  by and with Tove Sahlin and Dag Andersson premiered june 2010. It toured extensively in Sweden and internationally 2011-2012, in schools as well as in festivals and theaters.  The production has been part of Shake it Collaborations repertoire since Januari 2013.

Said about Roses & Beans:

….”På ett mer fysiskt, konkret sätt kan vi också ”välja” våra kroppar och hur vi vill att de ska framställas. Detta uppmärksammades i en annan dansföreställning som jag såg på Abundance;  ”Roses and Beans”. Den handlar om den heterosexuella parrelationen som norm, om unik kärlek som kanske inte är så unik och om hur man kan göra revolution mot den norm som man trots teoretiskt motstånd ändå lyckas återskapa.

I föreställningen har den manliga och kvinnliga dansaren medvetet jobbat med att framställa sina kroppar på ett ”genusneutralt” sätt, dvs de understryker inte de givna könsrollerna utan har i stället valt att ha likadana kläder och frisyr. Även kroppsspråk och rörelser har bearbetats utifrån genus-vetenskapliga och feministiska teorier och man gör i den sceniska framställningen inte någon skillnad på den manliga respektive kvinnliga kroppen, de utför samma slags rörelser och får lika stort utrymme. I en analys av ”Roses and Beans” blir det också intressant att gå tillbaka till de koreografiska verktyg som beskrivits tidigare i texten. Om man som i denna föreställning vill förmedla eller uppmärksamma frågor som handlar om könsroller och heteronormativitet , på vilket sätt man man arbeta med t ex. nivåer, linjer och publik för att uppnå detta? I ”Roses and Beans” har man valt att låta publiken sitta i en fyrkant runt scenen, dvs det finns inget framför eller bakom. Scenrummet är tredimensionellt och dansarna har publiken runt omkring sig, detta skapar en större utsatthet för dansarna och en känsla av trygghet och samhörighet hos publiken, vi ramar in och håller upp scenrummet. I flera av scenerna rör sig dansarna utanför publikens ”rektangel” eller går in och ut i scenrummet genom de fyra hörnen. Detta kan man ur ett symboliskt perspektiv tolka som att de ritar upp, förstärker och ramar in ”normen” (fyrkanten) som de sedan väljer att gå in och ut från.

Man drar även in en tårta på en vagn som man låter gå runt och publiken får själva ta för sig av tårtan. Detta blir ett humoristiskt och avslappnande moment för publiken som tvingas kommunicera med varandra. Man kan föreställa sig att en publik som är avslappnad, trygg och som dessutom blivit bjuden på något att äta är mer mottaglig för ”politiska” budskap och gränsöverskridande uttryck. När dansarna befinner sig mitt i scenrummet sitter de eller ligger ofta ner och detta rubbar maktbalansen mellan dansare och publik. En liggande dansare som omges av sittande publik signalerar sårbarhet och närhet, en liggande person är  inte heller lika lätt att köns-identifiera. När den manliga och kvinnliga dansaren dansar tillsammans i mitten använder de ett kroppsspråk som inte är kopplat till deras biologiska förutsättningar , istället för att reproducera ett givet rörelsemönster där mannen använder sin ”medfödda” styrka för att lyfta och stödja den ”lättare” kvinnan är det främst den kvinnliga dansaren som bär upp och förflyttar den manlige dansaren”.

/Clara Lee Lundberg

Performance som mellanakter

Dansens hus 2006

Medverkande:

Anna Efraimsson

Tove Sahlin

Musik:

Pop från 90-talet.

mm.

Idé, koreografi:

Tove Sahlin

Anna Efraimsson

Kostym:

Johan Björk

”Vi är en grupp med sex konstnärer som slår oss ner på en ungdomsgård i en Stockholms-förort. Vårt motiv är att undersöka hur vi kan utveckla och utmana scenkonst för unga idag. Med vilka metoder och på vilka arenor kan vi mötas och interagera med vår publik? Listverkstad i discorummet, pimp-my-style och V-J:ING är några exempel på gemensamma aktiviteter för konstnärer och ungdomar. Dessutom skrivs den konstnärliga texten på microbloggen Twitter.”

Bastardproduktions Tove Sahlin vände upp och ner på grammatiken, vad gäller process, researchmetoder och spelplats. Tove var inbjuden av BlåLab för att utmana, utveckla och hitta nya vägar för konstnärligt skapande inom svensk scenkonst för barn och unga.

Tove hade i sin tur bjudit in dramatikern Malin Axelsson, dansaren Rebecca Chentinell, kompositören Malin Dahlström, scenografen Erika Magnusson och ljusdesigner Elisabeth Kjeldahl Nilsson till samarbete kring frågeställningar om makt och platstagande, filtrerat genom identitetskapande processer. Allt på plats på ungdomsgården i Enskededalen.

Föreställningen spelades under mars och april 2009 för en ungdomspublik.

Svensk Norm var ett undersökande arbete som gjordes i Arvika under sommaren 09. De fem konstnärerna från Bastardproduktion träffade Arvikabor ur olika samhällsgrupper och ställde frågor kring normer, fördomar och förväntningar i lekfull och nyfiken research.

Det ledde till fem delprojekt under temat Svensk Norm 2009:

1. Darwins pojkar. En performance om människans oförmåga att anpassa sig. Med hjälp av den idrott som är mer specialiserad än andra; ishockeyn, utforskade och redovisade Dag, på Arvikas gator och torg, människans och i synnerhet mannens stereotypa och cementerade figur och dess begränsningar.

2. Tack för dansen, Sandras och Nicklas insamling av rörelser. 20 personer har delat med sig av sina avvikande rörelser, Arvika rörelser, personliga gester och vardagsrörelser. Sandra framförde samlingen av rörelser på torget på en presenning med de medverkandes namn på.

3. Fem Socialdemokratiska dansfilmer. Utifrån intervjuer med fem socialdemokratiska ledarmöter i Arvika kommun gjorde Tove fem rytmiserade fotofilmer med politikernas egna favoritlåtar som soundtrack.

4. The Power of My Own Construction. Johanna förhandlade med pensionerade kvinnor om vad man är beredd att göra i en performance på Arvikatorg.

5. Dokumentärfilmen. Nicklas och Sandra intervjuade 12 Arvikabor om sociala normer och deras personliga förhållanden till dessa.

Svensk Norm presenterades på torget i Arvika samt med filmvisning på Rits den 17 juni.

Med stöd av Konstnärsnämden samt Creative feminists projektledarutbildning.

IngerIngerInger är ett unikt samarbete mellan tre trior: Sandra Medina, Tove Sahlin och Johanna Skobe från Bastardproduktion, electronicatrion Midaircondo och Teater Scenarios dramatikertrio Malin Axelsson, Farnaz Arbabi och Daniela Kullman. En rosad föreställning där text, rörelse och musik tar lika stor plats.

Recensioner

”Skitig improvisation charmar”, Lisa Boda, SvD 15/11 2006

”Snabb rekapitulation: IngerInger-Inger är ett dramatik-musik-dans samarbete, en tredelad performanceföljetong som bjudit in åskådaren att följa en process och som nu nått sin kulmen, färdig föreställning.
Det har blivit mörkare i Inger-IngerInger-land sedan del två. Troligtvis skulle premiärpubliken, som skrattar sig dubbelvikta åt scener som jag beskrev efter del två (Revolten och Anpassningen som krigar inom Sandra Medina exempelvis) säga emot.

Men för mig, ”tredjegångstittaren”, kliver nya skuggor fram ur kulisserna. Denna gång dras jag inte med i Tove Sahlins hämningslösa utspel – hon attackerar väggar, rör sig under bänkraderna, svär och studsar. Nu ställs mitt fokus i stället in på Johanna Skobes stilla gestalt på scen, hur hon nollställd
häller upp ett fotbad, tar av sig skor och strumpor. Vardagligt och rituellt, ackompanjerat av mjuka Midaircondo samplingar.
De framstår som två motpoler, den som väsnas och den som låter väsnas. Kropparna talar mellan raderna och lämnar utrymme för associationer: Hos mig dyker författaren Märta Tikkanens relation med konstnärsmaken Henrik, som den beskrivs i självbiografin Två, plötsligt upp med full styrka.” , Lisa Boda, SvD 17/1 2007

” Spännande och sympatiskt om vår stajlade tillvaro.

IngerIngerInger visar tre kvinnor på gränsen till nervkollaps. Eller är det tre sidor av samma kvinna? Skaver gör det i alla fall i denna performance med sin rastlösa oro och ursinne. Vi möter nutidsmänniskan i sin stajlade tillvaro med oöverstigliga krav på sig själv. En varelse med hårt inkapslade känslor. Men kroppen lever sitt eget liv. Något vill ut.

Det här är en spännande sammansmältning av text, dans och musik i ett samarbetsprojekt mellan konstnärer från Bastardproduktion, Midaircondo och teater Scenario. På scen växer tre parallella solon fram. Det disharmoniska och repetitiva i midaircondos elektroniska musik återkommer i rörelserna. Tove Sahlin, Sandra Medina och Johanna Skobe har häpnadsväckande kontroll över sina kroppar. Ibland suger man lite för länge på karamellerna och man kan sakna fler facetter av tematiken. Men föreställningen har en sympatiskt sökande – som om allt uppstod i nuet – och en drastisk humor.

Där allt det som gör oss till just människor tycks ha demolerats”. Birgitta Haglund, City 17/1 2007 (om IngerIngerInger del 3)

No One Is Completely Evil är en performance av, med och om Bp som grupp. Genom tävlingar och enskilda prestationer försöker gruppen avgöra vad som är bra och dåligt. Ett kollektivt expriment där gruppen medvetet tar sig vatten över huvudet.

”Befriande patetiskt

…Inget verkar vara för simpelt för att begrundas…Scenerna handlar bland annat om att våga försöka och kanske misslyckas, att vi gärna vill framstå som bättre än vad vi i själva verket är. Vi får ta del av gruppdynamik och sociala spel. Önskan att vara bäst och rädslan för att vara sämst.

Föreställningen trevar och söker sig fram på samma sätt som skapandet, vilket ger en stark närvarokänsla. Processen redovisas öppet, inklusive motsättningar i gruppen. Här finns en tilltalande ärlighet i anslaget och en oförutsägbarhet som är spännande.

Tonen är opretentiös och självironisk – vi får veta att ”scenkonst på ett plan är bullshit”…

…Men å andra sidan vågar Bastard visa upp sprickorna, blotta sina tillkortakommanden och lägga sig nära det patetiska.

Det är riktigt modigt av dem och befriande att ta del av.”

BIRGITTA HAGLUND, City

Giv akt är ett 25 minuter solostycke av och med Sandra Medina i samarbete med Stephen Rappaport. Urpremiär på Moderna Dansteatern maj 2004.

2005 erhöll Sandra Medina Åsbergpriset för sitt arbete som dansare och för sitt solo Giv akt.

”Kompromisslöst utspel blir också

vackert.

Energi och temperament fattas inte Sandra Medina som inspirerad av en indiankvinnas öde i Bolivia spränger både fångenskapens och uttrycksformernas gränser. Och det i en ton som för tankarna till 70- talets proteströrelser.

Det är ett vanskligt uppdrag hon gett sig själv, att med ordens hjälp skildra den utsattas motkraft i en förnedrande brutal värld. Men i Medinas fullständigt kompromisslösa utspel och kroppskontroll från exercis till galenskap, blir revolten också en vacker, poetisk figur. När hennes fågel sjungande lämnar buren, flyger man med!”

Anna Ångström Svd 16/5 -04