Kategoriarkiv: Tidigare Föreställningar

Tidigare projekt

Allt du önskar

hemsida_1920x1080-3
Premiär 21 oktober
Denna höst bjuder Bastardproduktion tillsammans med Unga Klara på Allt du önskar. En föreställning om drömmars kraft med och för mellanstadieelever och uppåt.
Allt du önskar är ett arbete som Bastardproduktion initierat och nu förverkligar i samarbete med Unga Klara och i regi av Anne Jonsson.
Obs föreställningen spelas framförallt för skolor kl 12, oftast finns det plats för andra och det går att köpa bljett direkt i kassan.
1-4  november, 12 november samt 2 december ges offentliga föreställningar.
Välkomna!

Medverkande: Lisen Rosell, Nicklas Wedin, Sandra Medina och Yarien Rodriguez
Koncept och idé: Bastardproduktion
Regissör: Anne Jonsson
Dramatiker/dramaturg: Talajeh Nasiri
Koreograf: Sandra Medina
Film och ljus: Daniel Andersson
Scenografi- & kostymkonsult: Erika Magnusson
Ljuddesigner: Foad Arbabi

 

Hur ser vår tids dröm ut och varför?

I projektet Drömmarna skapar och spelar vi tillsammans med 11-åringar en föreställning om vår tids dröm. Vi utgår från Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar om hur kravet på ekonomisk tillväxt smyger sig in i våra drömmar om hur vi vill vara människor.

En visuell scenkonstföreställning för alla från 11 år och uppåt. Drömmarnas enorma kraft och hjärtats bultande önskningar släpps lösa samtidigt som vi undersöker den individuella och kollektiva drömmen – vår tids dröm och dess styrning.

 

Skanningsbild-31

 

Det konstnärliga arbetet påbörjades 2015 då BP drivit workshops kring drömmars kraft och vad som påverkar drömmar, med elever från mellanstadiet i Stockholms kommun, återkommande samarbetspartner har vi haft i Kista bibliotek.  Med stöd av: Konstnärsnämnden, Stockholms Kulturförvaltning, Innovativ kultur och Gålöstiftelsen.

 

Skippin’ through the graveyard

Page in English

En föreställning av och med Dag Andersson, Lars Bethke och Sandra Medina

”Scenkonst som så grundligt tar sina betraktare till nya fält är, faktiskt, inte så vanlig.”

Expressen Kultur

skippin 1

Foto: Andreas Johansson

Skippin’ Through The Graveyard – en country western musical.

Med svart humor, spirituell stämsång och extatisk linedance bjuder fyra osannolika missionärer på en himmelsk färd i sökandet efter meningen med tro. Med en frikyrklig besatthet ifrågasätter de sin dödlighet genom att utmana varandra och gravitationen i hopp om att komma undan helvetets heta eldar.

Vi är tre upphovsmakare bakom denna bluegrass/gospel-musical som tillsammans med vårt konstnärliga team har skapat ett väntrum med kristna förtecken.

Det började 2010 med att vi upptäckte vår gemensamma fascination för musikgenren och att vi samtidigt var förbryllade över texternas budskap som mest uttrycker meningslöshet, skuld, rädsla, trötthet och löften om att det blir bättre sen – om en bara står ut ett tag till. Det finns en komisk absurditet i det allvaret. Det fick oss att börja reflektera över vårt egna normaliserade kristna arv, hur formade vi är av dess begrepp, bilder och riter som omger oss i vår vardag.

Vi lever idag i ett mångkulturellt samhälle där viljan att höra hemma kanske är starkare än någonsin. Våra valmöjligheter har blivit fler men risken för polarisering större. Hur väljer vi att tillhöra en grupp utan att exkludera andra människor, tankar och idéer? Det är lätt att bli hemmablind, men hur extrem är normen egentligen?

skipin 6

Foto: Andreas Johansson

Recensioner

“Med suverän tajming och total kontroll av instrumenten – kropparna, rösterna, musiken – kastar de mellan olika stämningslägen.”

“Publiken häpnar och skrattar åt ensemblens krumbukter runt denna vår största fråga. Kanske för att ingen kan blunda för den. Och vare sig vi är troende eller inte tyngs och bärs vi av vårt religiösa arv.”

Nummer.se

 

Vi slipper se lammets blod flyta, men nog är detta ett själafiske i grumligt vatten.”

 Balansgången vacklar och föreställningen går över styr i en vattenorgie av Guds nåde.”

Svenska Dagbladet

 

”Det är sorgligt, skrattretande, tankeväckande och rörande om vartannat.”

”Publiken, eller ska vi tro: församlingen? tas tidigt med i processen, som växlar mellan andäktig, långtråkig väntan (på den som ska komma?) och en frenetiskt uppeggande aktivitet.”

Vestmanlands Läns Tidning

 

”Idel otippat: temat, formen, utvecklingen.”

”Här finns en musikskatt, här finns fyra artister som älskar den och känner den väl, men som också frågar sig: vad handlar detta om?”

Expressen

skipppin 7

foto: Håkan Larsson

Biografi

Skippin’ Through the Graveyard har med framgång spelats på ett flertal scener och i olika kontexter. Den hade premiär på Västmanlands teater och har efter det framförts i sin helhet på Dansens Hus i Stockholm, Folkets Hus i Rinkeby, Kulturens Hus i Norberg och på Kulturmaskinen i Riddarhyttan. Även rena musikframträdanden har gjorts på restaurang och café. I sommar uppfördes  föreställningen utomhus i Västerås, på Parkteatern i Stockholm och på Malmö Sommarscen.
skipin
Foto: Håkan Larsson

AV OCH MED Dag Andersson, Lars Bethke, Anders Larsson, Sandra Medina

SCENOGRAFI/KOSTYM Linda Irenedotter Ingemansson

MASK Maria Morgell

LJUS Christer Billström

LJUD Nicklas Sandström

DRAMATURG Mari Hedenius

LÄNGD 75 min

 

Med stöd från Kulturrådet, Stockholmsstad Kulturförvaltning.

En samproduktion mellan Bastardproduktion och Västmanlands teater och STDH

skippin post2

 

Video

Parkteatern sommeren 2013.

UMEÅ MADE OF DREAMS

Bastardproduktion gästar Made-festivalen med installationen Umeå Made of Dreams – ett instant liveanimation där Umeåbornas drömscenarier blir film.

Ett film och teaterexperiment pågår under festivalen i norrlandsoperans foajé. Bastardproduktion samlar in drömmar och berättelser av festivalbesökare och Umeå-bor och skapar filmer av dessa inför publik. Ett öppet laboratorium som undersöker om den filmiska processen kan ges ett sceniskt värde. Dockor, kameror, projektionsdukar, foton och målningar samt koreografier och livesamplade ljudeffekter samspelar för att skapa detta verk som både är performance och självständig film.

 

Deltagare: Johanna Skobe, Nicklas Wedin, Lisa Björkström

 

Om Made-festivalen:

MADE arrangeras av NorrlandsOperan och är Umeås årligt återkommande scenkonstfestival med en ständigt överraskande blandning av olika uttryck och konstformer. Här möts internationella artister och konstnärer av hög kaliber, lokala kreatörer och entusiaster och publik från alla håll. Music, Art, Dance, Experience – MADE är mycket av allt!

Roses & Beans

 

Roses & Beans was created by Bastardproduktion but now exists as part of Shake it Collaborations repertoire.

For more information follow this link to their homepage.

Contact: roses@shakeitlab.com

 

roses post

Roses & Beans – a performance about private, political and pop aspects of love.

With rosy cheeks, flirty bodies and occasional love songs sung to the rhythm of a strict march we bang our heads into the kitchen sink meanwhile we investigate the couple-relationship as an institution and the heterosexual relationship as the template of success. Can we possibly ever reproduce the partnership and at the same time make a revolution?

Roses & Beans takes its starting point in the striking power of pop culture and sings with the ever-present choruses about love, relationships and sexuality. Our choreographic material is extracted from out of the couple-relationship role as a fundament of our time. We want to communicate a gender-curious heterosexuality and open up to further criticism and discussion concerning sex, body and gaze.

 

Roses & Beans  by and with Tove Sahlin and Dag Andersson premiered june 2010. It toured extensively in Sweden and internationally 2011-2012, in schools as well as in festivals and theaters.  The production has been part of Shake it Collaborations repertoire since Januari 2013.

 

 

 

Said about Roses & Beans:

….”På ett mer fysiskt, konkret sätt kan vi också ”välja” våra kroppar och hur vi vill att de ska framställas. Detta uppmärksammades i en annan dansföreställning som jag såg på Abundance;  ”Roses and Beans”. Den handlar om den heterosexuella parrelationen som norm, om unik kärlek som kanske inte är så unik och om hur man kan göra revolution mot den norm som man trots teoretiskt motstånd ändå lyckas återskapa.

I föreställningen har den manliga och kvinnliga dansaren medvetet jobbat med att framställa sina kroppar på ett ”genusneutralt” sätt, dvs de understryker inte de givna könsrollerna utan har i stället valt att ha likadana kläder och frisyr. Även kroppsspråk och rörelser har bearbetats utifrån genus-vetenskapliga och feministiska teorier och man gör i den sceniska framställningen inte någon skillnad på den manliga respektive kvinnliga kroppen, de utför samma slags rörelser och får lika stort utrymme. I en analys av ”Roses and Beans” blir det också intressant att gå tillbaka till de koreografiska verktyg som beskrivits tidigare i texten. Om man som i denna föreställning vill förmedla eller uppmärksamma frågor som handlar om könsroller och heteronormativitet , på vilket sätt man man arbeta med t ex. nivåer, linjer och publik för att uppnå detta? I ”Roses and Beans” har man valt att låta publiken sitta i en fyrkant runt scenen, dvs det finns inget framför eller bakom. Scenrummet är tredimensionellt och dansarna har publiken runt omkring sig, detta skapar en större utsatthet för dansarna och en känsla av trygghet och samhörighet hos publiken, vi ramar in och håller upp scenrummet. I flera av scenerna rör sig dansarna utanför publikens ”rektangel” eller går in och ut i scenrummet genom de fyra hörnen. Detta kan man ur ett symboliskt perspektiv tolka som att de ritar upp, förstärker och ramar in ”normen” (fyrkanten) som de sedan väljer att gå in och ut från.

Man drar även in en tårta på en vagn som man låter gå runt och publiken får själva ta för sig av tårtan. Detta blir ett humoristiskt och avslappnande moment för publiken som tvingas kommunicera med varandra. Man kan föreställa sig att en publik som är avslappnad, trygg och som dessutom blivit bjuden på något att äta är mer mottaglig för ”politiska” budskap och gränsöverskridande uttryck. När dansarna befinner sig mitt i scenrummet sitter de eller ligger ofta ner och detta rubbar maktbalansen mellan dansare och publik. En liggande dansare som omges av sittande publik signalerar sårbarhet och närhet, en liggande person är  inte heller lika lätt att köns-identifiera. När den manliga och kvinnliga dansaren dansar tillsammans i mitten använder de ett kroppsspråk som inte är kopplat till deras biologiska förutsättningar , istället för att reproducera ett givet rörelsemönster där mannen använder sin ”medfödda” styrka för att lyfta och stödja den ”lättare” kvinnan är det främst den kvinnliga dansaren som bär upp och förflyttar den manlige dansaren”.

/Clara Lee Lundberg

 

Done Did Do

”Vi är en grupp med sex konstnärer som slår oss ner på en ungdomsgård i en Stockholms-förort. Vårt motiv är att undersöka hur vi kan utveckla och utmana scenkonst för unga idag. Med vilka metoder och på vilka arenor kan vi mötas och interagera med vår publik? Listverkstad i discorummet, pimp-my-style och V-J:ING är några exempel på gemensamma aktiviteter för konstnärer och ungdomar. Dessutom skrivs den konstnärliga texten på microbloggen Twitter.”

Bastardproduktions Tove Sahlin vände upp och ner på grammatiken, vad gäller process, researchmetoder och spelplats. Tove var inbjuden av BlåLab för att utmana, utveckla och hitta nya vägar för konstnärligt skapande inom svensk scenkonst för barn och unga.

Tove hade i sin tur bjudit in dramatikern Malin Axelsson, dansaren Rebecca Chentinell, kompositören Malin Dahlström, scenografen Erika Magnusson och ljusdesigner Elisabeth Kjeldahl Nilsson till samarbete kring frågeställningar om makt och platstagande, filtrerat genom identitetskapande processer. Allt på plats på ungdomsgården i Enskededalen.

Föreställningen spelades under mars och april 2009 för en ungdomspublik.

done

Svensk Norm

Svensk Norm var ett undersökande arbete som gjordes i Arvika under sommaren 09. De fem konstnärerna från Bastardproduktion träffade Arvikabor ur olika samhällsgrupper och ställde frågor kring normer, fördomar och förväntningar i lekfull och nyfiken research.

Det ledde till fem delprojekt under temat Svensk Norm 2009:

1. Darwins pojkar. En performance om människans oförmåga att anpassa sig. Med hjälp av den idrott som är mer specialiserad än andra; ishockeyn, utforskade och redovisade Dag, på Arvikas gator och torg, människans och i synnerhet mannens stereotypa och cementerade figur och dess begränsningar.

2. Tack för dansen, Sandras och Nicklas insamling av rörelser. 20 personer har delat med sig av sina avvikande rörelser, Arvika rörelser, personliga gester och vardagsrörelser. Sandra framförde samlingen av rörelser på torget på en presenning med de medverkandes namn på.

3. Fem Socialdemokratiska dansfilmer. Utifrån intervjuer med fem socialdemokratiska ledarmöter i Arvika kommun gjorde Tove fem rytmiserade fotofilmer med politikernas egna favoritlåtar som soundtrack.

4. The Power of My Own Construction. Johanna förhandlade med pensionerade kvinnor om vad man är beredd att göra i en performance på Arvikatorg.

5. Dokumentärfilmen. Nicklas och Sandra intervjuade 12 Arvikabor om sociala normer och deras personliga förhållanden till dessa.

Svensk Norm presenterades på torget i Arvika samt med filmvisning på Rits den 17 juni.

Med stöd av Konstnärsnämden samt Creative feminists projektledarutbildning.

svensk norm

Inger Inger Inger

IngerIngerInger är ett unikt samarbete mellan tre trior: Sandra Medina, Tove Sahlin och Johanna Skobe från Bastardproduktion, electronicatrion Midaircondo och Teater Scenarios dramatikertrio Malin Axelsson, Farnaz Arbabi och Daniela Kullman. En rosad föreställning där text, rörelse och musik tar lika stor plats.

 inger2

Recensioner

”Skitig improvisation charmar”, Lisa Boda, SvD 15/11 2006

inger3

”Snabb rekapitulation: IngerInger-Inger är ett dramatik-musik-dans samarbete, en tredelad performanceföljetong som bjudit in åskådaren att följa en process och som nu nått sin kulmen, färdig föreställning.
Det har blivit mörkare i Inger-IngerInger-land sedan del två. Troligtvis skulle premiärpubliken, som skrattar sig dubbelvikta åt scener som jag beskrev efter del två (Revolten och Anpassningen som krigar inom Sandra Medina exempelvis) säga emot.

Men för mig, ”tredjegångstittaren”, kliver nya skuggor fram ur kulisserna. Denna gång dras jag inte med i Tove Sahlins hämningslösa utspel – hon attackerar väggar, rör sig under bänkraderna, svär och studsar. Nu ställs mitt fokus i stället in på Johanna Skobes stilla gestalt på scen, hur hon nollställd
häller upp ett fotbad, tar av sig skor och strumpor. Vardagligt och rituellt, ackompanjerat av mjuka Midaircondo samplingar.
De framstår som två motpoler, den som väsnas och den som låter väsnas. Kropparna talar mellan raderna och lämnar utrymme för associationer: Hos mig dyker författaren Märta Tikkanens relation med konstnärsmaken Henrik, som den beskrivs i självbiografin Två, plötsligt upp med full styrka.” , Lisa Boda, SvD 17/1 2007
inger

” Spännande och sympatiskt om vår stajlade tillvaro.

IngerIngerInger visar tre kvinnor på gränsen till nervkollaps. Eller är det tre sidor av samma kvinna? Skaver gör det i alla fall i denna performance med sin rastlösa oro och ursinne. Vi möter nutidsmänniskan i sin stajlade tillvaro med oöverstigliga krav på sig själv. En varelse med hårt inkapslade känslor. Men kroppen lever sitt eget liv. Något vill ut.

Det här är en spännande sammansmältning av text, dans och musik i ett samarbetsprojekt mellan konstnärer från Bastardproduktion, Midaircondo och teater Scenario. På scen växer tre parallella solon fram. Det disharmoniska och repetitiva i midaircondos elektroniska musik återkommer i rörelserna. Tove Sahlin, Sandra Medina och Johanna Skobe har häpnadsväckande kontroll över sina kroppar. Ibland suger man lite för länge på karamellerna och man kan sakna fler facetter av tematiken. Men föreställningen har en sympatiskt sökande – som om allt uppstod i nuet – och en drastisk humor.

Där allt det som gör oss till just människor tycks ha demolerats”. Birgitta Haglund, City 17/1 2007 (om IngerIngerInger del 3)

inger

 

 

inger4

 

No one is completely evil

No One Is Completely Evil är en performance av, med och om Bp som grupp. Genom tävlingar och enskilda prestationer försöker gruppen avgöra vad som är bra och dåligt. Ett kollektivt expriment där gruppen medvetet tar sig vatten över huvudet.

”Befriande patetiskt

…Inget verkar vara för simpelt för att begrundas…Scenerna handlar bland annat om att våga försöka och kanske misslyckas, att vi gärna vill framstå som bättre än vad vi i själva verket är. Vi får ta del av gruppdynamik och sociala spel. Önskan att vara bäst och rädslan för att vara sämst.

Föreställningen trevar och söker sig fram på samma sätt som skapandet, vilket ger en stark närvarokänsla. Processen redovisas öppet, inklusive motsättningar i gruppen. Här finns en tilltalande ärlighet i anslaget och en oförutsägbarhet som är spännande.

Tonen är opretentiös och självironisk – vi får veta att ”scenkonst på ett plan är bullshit”…

…Men å andra sidan vågar Bastard visa upp sprickorna, blotta sina tillkortakommanden och lägga sig nära det patetiska.

Det är riktigt modigt av dem och befriande att ta del av.”

BIRGITTA HAGLUND, City

 noone

Giv akt

Giv akt är ett 25 minuter solostycke av och med Sandra Medina i samarbete med Stephen Rappaport. Urpremiär på Moderna Dansteatern maj 2004.

2005 erhöll Sandra Medina Åsbergpriset för sitt arbete som dansare och för sitt solo Giv akt.

”Kompromisslöst utspel blir också

vackert.

Energi och temperament fattas inte Sandra Medina som inspirerad av en indiankvinnas öde i Bolivia spränger både fångenskapens och uttrycksformernas gränser. Och det i en ton som för tankarna till 70- talets proteströrelser.

Det är ett vanskligt uppdrag hon gett sig själv, att med ordens hjälp skildra den utsattas motkraft i en förnedrande brutal värld. Men i Medinas fullständigt kompromisslösa utspel och kroppskontroll från exercis till galenskap, blir revolten också en vacker, poetisk figur. När hennes fågel sjungande lämnar buren, flyger man med!”

Anna Ångström Svd 16/5 -04

shapeimage_11

Skipping through the graveyard

(på svenska)

A performance by
Dag Andersson, Lars Bethke and Sandra Medina

skippin 1
Photographer: Andreas Johansson

”Performing arts that thoroughly take the viewers to a new
field is indeed, not very common.”
Expressen Kultur

Skippin’ Through The Graveyard – a bluegrass gospel musical.
With dark humor, witty vocal harmonies and an ecstatic line dance,
four unlikely missionaries take the audience on a heavenly journey in
search of the meaning of faith. Questioning their mortality with an
evangelical obsession, they challenge each other (and gravity) in
hopes of escaping the hot fires of hell.

Video from a performance at Parkteatern, Summer 2013.

We are three originators behind this bluegrass/gospel-musical.
Together with our creative team we have created a waiting room with
Christian overtones.
It began in 2010 with the discovery of our mutual fascination with this
special music genre, and that we were puzzled over texts that mostly
expressed futility, guilt, fear, fatigue and promises of a better after life. It
made us start thinking about our own normalized Christian heritage,
and how we are shaped by the concepts, images and rituals that
surround us in our everyday lives.

skipin
Photographer: Håkan Larsson

We live today in a multicultural society where the desire to belong is
perhaps stronger than ever. Our choices are endless but the risk of
polarization greater. How do we choose to belong to a group without
excluding other people, thoughts and ideas? It’s easy to miss the
obvious. And how extreme is the norm anyway?

skipppin 7

“With superb timing and total
control of the nstruments – their
bodies, voices, and music –
they throw between different
moods.”
“The audience gasped and
laughed at the ensemble’s
posturing around our biggest
issue. Maybe because no one
can ignore it. And whether we
are believers or not, we are
burdened and worn by our
religious heritage.”
Nummer.se

”We will not see the lamb’s
blood flow, but this is a soulfishing
in troubled waters.”
”The balance falters and the
show goes haywire in a water
orgy of God’s grace.”
Svenska Dagbladet

”It’s sad, laughable, thoughtful and
touching by turns.”
”The audience, or should we
believe: the congregation? is early
taken into the process, alternating
between reverent, tedious wait (for
someone to arrive) and frenetic
excitatory activity.”
Vestmanlands Läns Tidning

skipin 6

photographer Andreas Johansson
”Always surprising: theme, shape,
development.”
”Here is a musical treasure, here
are four artists who love it and
know it well, but who also ask: what
it this about?”
Expressen

Skippin’ Through the Graveyard has successfully played on several
stages and in different contexts. It premiered on Västmanland theater
and has since been performed in its entirety e.g. at House of Dance in
Stockholm, Folkets hus in Rinkeby, the House of Culture in Norberg,
Teatermaskinen in Riddarhyttan and Parkteatern/Stadsteatern in
Stockholm and Malmö sommarscen(outdoor version).

skippin 5
Photographer: Håkan Larsson

Performed by: Dag Andersson, Lars Bethke, Anders Larsson, Sandra Medina
Scenography/costumes: Linda Irenedotter Ingemansson
Mask: Maria Morgell
Light: Christer Billström
Sound: Nicklas Sandström
Dramaturgist: Mari Hedenius
Length: 75 min
With support from the Swedish Arts Council and the Culture committee of
Sthlm. A co-production between Bastardproduktion and Västmanland
Theater.
E-mail: kontakt@bastardproduktion.se